Jag minns inte datum och allt så väl då det var några år sedan, men ni ska få det hela på ett ungefär.

Under dom åren jag hade Ronja red jag även på ridskolan, Viarps Kör och ridklubb. Jag minns inte när det var, men ridskolan lånade in 2 b-ponnys ifrån familjen Blomberg, ordförande i styrelsen bland annat. Den ena hette Pascale, men blev senare omdöpt till Blomberg på grund av att det redan fanns en Pascale i stallet.
Men det kom ju en ponny till. Det är denna ponny jag tänkte berätta om.

Han var bara en liten bebis när han kom. Jag tror han var cirka 7 år men kunde inte ens galoppera, det lärde han sig på ridskolan. Han var gråskimmel men skulle senare bli helt skimmel. Han var 117cm i mankhöjd om jag inte minns fel och var en Welsh Mountain. Wyndarra Call Me var hans namn, min drömhäst.
Jag fick testa rida Call Me och jag var störtförälskad i honom. Han hade sina idéer och kunde bli väldigt busig, men det var bara unghäst och lite hingstfasoner, trots att han var valack.
Av någon anledning var jag den enda på ridskolan som gillade denna ponny, jag förstår inte riktigt varför. Jag red honom hela tiden. När jag fick en annan häst och någon annan fick Call Me, ville dom alltid byta med mig? Vad tror ni jag sa? Ja såklart!
Vi tävlade en dressyrtävling, det var hans första tävling någonsin! Vi fick väldigt många kommentarer på att han var söt, och det var han verkligen! Speciellt i sina knoppar.
Han hoppade iallafall ut ifrån banan TVÅ gånger, men vi fick fortsätta för det var ju lite utbildning över det hela. 99 poäng, det ni! Tror maxpoängen var 290...
Jag red i en fredagsgrupp och tvingade min ridlärare en fredag till att ha honom nästa fredag på uteritten. Hon sa jag och jag satt på nålar hela veckan. Sen kom jag dit och kollade i pärmen och det stog en helt annan hästs namn. Vi skulle då gå och prata med min ridlärare och fick på vägen dit se något som delade mitt hjärta i flera delar. En annan häst, stod i min älsklings box, i Call Me's box.. Vi fick ju veta att han hade åkt tillbaka till sin ägare, det var inte lönsamt att ha en häst som bara en enda människa gillade, eller snarare älskade. Lektionen den dagen var den mest meningslösa i mitt liv.


Men vi tog faktiskt kontakt med hans ägare för jag ville säga hejdå. Vi fick komma dit och det var en jättefin gård och Call Me hade en enorm box. Jag fick faktiskt rida honom den dagen, på en liten gräsplätt. Jag red i den fulaste och mest obekväma sadeln på planeten, var som satt sitta på en lädebit bara. Och grimma. Han gjorde en massa bocksprång men jag var lycklig.
Jag vet inte riktigt hur det gick till men pang bom hade jag honom på foder. Vi hade honom hemma tillsammans med Ronja och Elaiza och jag brukade rida mina båda fina ponnysar!


Men denna sagan fick sig ett sorgligt slut. Vi kunde inte ha 3 hästar då vi skulle ha dom innackorderade under vintern. Jag fick välja mellan Call Me och Ronja och beslutet blev faktiskt Ronja. Call Me började redan bli för liten för mig och dessutom var han inte riktigt att lita på, speciellt när det gällde Saga. Så jag fick ta det tuffa besultet att skicka tillbaka honom till sin ägare.
Efter ett tag flyttade ägarna till Tyskland och sålde Call Me, jag hade absolut ingen aning om vart han tog vägen. Tills för bara ett litet tag sedan.
Jag hade lagt upp en bild på honom på BDB och då kommenterade en tjej att hon kände ägaren. Jag blev vän med henne på Facebook och fick då veta var min älskade ponny är någonstans! Han har det jättebra, är heltvit och som jag misstänkte är han en hoppgud! Jag fick bilderna här under av henne och dom är jättefina.


Jag saknar honom, men jag vet att han har det super! ♥


1 - Mitt hästliv