Är det dom som kommer hem med flest rosetter genom att ha piskat runt sin häst hela banan?
Eller är det dom som ridit en fin runda och fått vara nöjd med sin häst utan att använda en massa medel som hjälp?

Har ni någon gång tänkt på detta? Är det egentligen vinnare som får äran att rida först, med segertäcke, rosett, prispengar och hederspris, när den såkallade vinnaren har tvingat runt sin häst och piskat den framför och bakom varje hinder, tagit den i munnen och kört sporrarna i sidan. Jag tror inte att det är så.
De riktiga vinnarna inom ridsporten är de som har kul med sin häst och inte står och skriker om dom inte vinner eller blir placerade. Som kan rida runt utan att piska sin häst och köra in sporrarna i sidan. Och som inte tvingar den att hoppa högt om den inte vill eller går för snabbt fram. När dessa personer vinner är det äkta lycka jag ser i deras ögon och dom blir alltid glada. Det är ingen vanesak för dom att alltid vinna utan dom är tacksamma till folket runt omkring och gentemot sin häst.

Jag drar inte alla ryttare över en kant, man kan vinna ofta och ändå rida bra, det vet jag flera som gör. Men har flera av er upplevt äkta glädje? Äkta glädje är inte att vinna varje tävling, det är att få göra det med sin bästa vän. Inte någon maskin.

Tänk er för och tänk på äkta glädje.